The Story

I sin bok från år 2005, ”The Prefa-bricated Home”, hävdade den brit-tiske författaren Colin Davies att det finns en tendens att lovsjunga välkända arkitekters försök att designa byggnader för industriell produktion, men som misslyckats med att uppnå kommersiell fram-gång. Davies säger:

– Det var en tid i början av 1900-talet när en grupp progres-siva arkitekter drömde om att förändra världen genom att revo-lutionera det vanliga bostadshuset.

Dessa s k nytänkande ”moder-nister” tyckte att hus skulle tillver-kas industriellt, i likhet med bilar. De utarbetade många teoretiska former och byggde många pro-totyper som är seriöst återgivna i arkitekturhistoriska böcker.

Men sanningen är att ingen av dessa någonsin gick i produktion. I kommersiella och industriella termer var dessa att anse som misslyckanden.

Hur drömmen om ett prefabri-cerat hus blev sann – och histo-rien som ignorerade den

Syftet med den här artikeln är att framlägga ett viktigt undantag till Davies påstående om ”modernis-ternas” misslyckanden, att utveck-la hus för industriell produktion. Historien om det framgångsrika engagemanget mellan några svenska arkitekter och svensk industri kan till viss del förklara varför en betydande andel av små-hustillverkning i Sverige har hög prefabriceringsgrad jämfört med många andra länder i världen.

Namnen på två av dessa arki-tekter är Lennart Bergvall och Eric Dalhberg. De utvecklade ett kommersiellt framgångsrikt prefabricerat trähus-system som år 1949 fick namnet AB Elementhus, finansierat av några av Sveriges mest kända och respekterade indu-striföretag.

Fullskalig produktion startade år

1952, och under de följande 20 åren producerades cirka 18.000 hus till en förhållandevis låg kostnad och med en totalekonomi som inte hade funnits tidigare. Denna företeelse hade gått relativt obemärkt förbi nytänkande obser-vatörer.

Nytänkande tillämpat på bo-stadsforskning och modulär samordning

Lennart Bergvall och Erik Dahl-berg tog arkitektexamen vid Kungliga Tekniska Högskolan

i Stockholm under början av 1930-talet och de var engagerade i studier för standardisering och modulär samordning som en del av strävan att förbättra bostäder med hjälp av rationalisering och tillämpning av nya idéer.

De händelser som föder

AB Elementhus, via bildandet av AB Bostadsforskning och arki-tektrelaterad forskning i modulär

samordning, blev därför en direkt följd av nya arkitektoniska idéer i Sverige. Dessa utgjorde exempel på hur svensk industri anlitade ar-kitekter för forskning och utveck-ling av prisvärda bostäder med hög kvalitet.

År 1943 resulterade Bergvalls och Dahlbergs forskning kring

”modulär dimensionell samord-ning” i ett nytt projekt, finansie-rat av en fond bildat av 18 stora svenska byggmaterialtillverkare, för att skapa ett system för di-mensioneringsregler med syfte att förbättra kvaliteten i svenskt byggande. Deras arbete överva-kades av Kommittén för Bygg-standardisering, där arkitekten Sven Markelius var ordförande. År 1946 publicerades en rapport med titeln ”Modulutredning” och med Bergvall och Dahlberg som författare.

AB Elementhus, som bildades 1949, samarbetade med ett företag kallat AB Bostadsforskning, eta-blerat 1944, skapade den imma-teriella äganderätten och byggde AB Elementhus fabrik i Mockf-jard. AB Bostadsforskning var en branschgemensam organisation som såg fördelarna med övergri-pande standarder.

Leverans av byggmaterial för prefabricering av småhus, var en logisk konsekvens för två av orga-nisationens medlemmar Skånska Cement AB och Uddeholm AB,

vilkas intresse var att skapa kvali-tativa bostäder till ett rimligt pris. Dessa företag anställde Bergvall och Dahlberg, medan de samti-digt arbetade med en rapport för Kommittén för Byggstandardise-ring. Målet var att tillämpa denna forskning för att finna ett sätt att sänka byggkostnaden utan att sän-ka kvaliteten. Den avsedda husä-garen var främst industriarbetare, som behövdes av industriföretag som Uddeholm och som upplevde en stark expansion och moderni-sering av sina stålverk.

Uppgiften att sänka byggkost-naden, utan att sänka kvaliteten, var inte bara en slogan för arki-tekterna, och det är fortfarande ett krav som särskiljer prefabricering i Sverige, vilket förklarar varför detta tillämpas i allt högre grad i bostadsbyggandet, medan det

i många andra länder ofta byggs hus med lägre kvalitet.

Generellt, oavsett om husen utformats av arkitekter eller inte, så har de flesta exempel på idéer för prefabricering av bostadshus i allmänhet uppfattats ge hus med lägre kvalitet, och många exem-pel har ofta, med vissa undantag, utvecklats i stark förening mellan ”prefabricering” som byggmetod och hus med låg kvalitet. Anled-ningen till att detta mönster inte alltid stämmer i Sverige beror helt enkelt på att hustillverkarna inte använder en metod som åstad-

kommer hus av sämre kvalitet. AB Elementhus var ett typexempel på hur tillverkningsteknologi kun-de utnyttjas för att bygga bättre småhus till lägre pris jämfört med rådande standard.

Mellan initialinvesteringen i AB Bostadsforskning av Skånska Cement AB och Uddelholms AB år 1944 och fram till år 1948, när AB Bostadsforskning presente-rade sin rapport för utomstående investerare, som ett förslag till ett nytt sätt för hustillverkning, kallat Elementhus, lyckades Bergvall och Dahlberg utforma ett helt nytt system för industriell tillverkning av trähus som var olikt de som tidigare hade funnits, och viktigt var att bostäderna byggdes med högre kvalitet jämfört med rådan-de byggstandard.

Bland de största investering-ar i en husfabrik som någon-sin gjorts

Det är värt att komma ihåg att dessa arkitekter inte på något sätt var okända eller ”gamblers”, utan de arbetade i centrum för nytän-kande i Sverige och de var allie-rade med internationellt erkända företag, särskilt Skånska Cement AB och Uddeholms AB. Moti-vationen från dessa företag var inte enbart uppoffrande, efter-som investeringen var avsedd att producera hus för anställda i dessa expanderande företag. Fabriken kostade 1,5 miljon SEK att plane-ra och 6 miljoner SEK att bygga, jämnt fördelade mellan köp av mark och utveckling ett befintligt sågverk i Mockfjärd inklusive an-skaffning av maskiner och teknik, som gjorde fabriken i Mockfjärd till den mest automatiserade och ambitiösa hustillverkare som någonsin skapats. En investering på 7,5 miljoner SEK år 1944 kan jämföras med 385 miljoner SEK i dagens penningvärde. Elementhus var därför ett projekt i särklass,

jämfört med all annan industri-ell investering i husproduktion någonsin.

Radikal konstruktionstek-nisk utformning

AB Elementhus konstruktion från år 1949 innehåller så många intressanta komponent- och in-dustridesignkoncept så det är inte helt enkelt att uppskatta hur inno-vativt och väl detaljerat systemet var. Det var verkligen ett komplett hus med alla detaljer – stabilitet, uppvärmning, ventilation, sani-tet, värmeisoleringsförmåga, god hygien, ljusinsläpp och estetik – såväl när det gällde tillverkning och leverans som konstruktion.

Den intellektuella utmaningen att uppskatta värdet av husens ut-formning förblindades av att den färdiga produkten inte innehöll några stilistiska eller ”modernis-tiska” designtecken för att kom-municera antingen som en nyhet eller som ett sätt på vilket mycket automatiserad industriell produk-tionsteknik kunde användas.

Den viktigaste innovationen som Bergvall och Dahlberg kommit fram till var en strukturell enhet som kontinuerligt kun-

de producera huskomponenter. Det innebar också att verktygen utvecklades för att uppnå denna produktion. Var och en av dessa bedrifter ensam, skulle anses im-ponerande, men att framgångsrikt utveckla ett system för hustill-verkning, inte bara tillverka hus, höjer verkligen deras prestation till något unikt i historien om två arkitekters engagemang inom svensk småhustillverkning.

Bergvall och Dahlbergs ut-vecklingsarbete med konstruktiv utformning, var mycket mer sofis-tikerat och mer exakt än en tradi-tionell plank- eller regelstomme – det har aldrig utförts på något liknande jämförbart sätt sedan dess. Det handlade om en ihålig lådkasett som var utformad för att tillverkas i snittmåttet 200 x 200 mm, enheter som passar ihop för användning antingen som lastbä-rande yttervägg eller som bärande bjälklagskonstruktion. Invändiga väggelement var identiska, men hälften så tjocka, 100 x 200 mm.

Invändigt ytskikt i det färdiga hu-set bestod av 20 mm tvärlaminera-de, tre-skikts granpanelbrädor för att skapa dimensionsstabilitet och med bara någon dryg millimeters tolerans. Vinkelrätt tjockleken var lådkasetterna sammanfogade med hård board inlimmad i spår i de laminerade ytornas insidor.

Varje lådkasett är därför styv, men gjord av mycket lite material. Tomrummet i dessa lådkasetter fylldes med komprimerad kutter- och sågspån som gav hyfsat bra värmeisolering. Se figur nedan.

Materialekonomiskt var denna konstruktionslösning verkligen elegant och ett stort avsteg från allt som gjorts tidigare. Utform-ningen visar en behärskning av material, vilket skapar en välisole-rad och lufttät ytterväggskonstruk-tion som skulle kunna monteras snabbt, manuellt, med prestanda utöver rådande byggstandard. Vad som är så unikt med denna

utformning är den låga vikten av varje element och de extremt snä-va toleranserna som tillverkaren kunde upprätthålla. Typritningar-na, ovanliga för småhus vid den tiden, redovisar toleranser på

± 2 mm.

De yttre ytskikten på de ut-omhusexponerade lådkasetterna räfflades för att motverka de-formation. Utseendet med detta system var mycket likt traditionell stående träpanel som traditionellt användes och som fortfarande används till svenska småhus.

Anslutningar mellan dessa enhe-ter gjordes med not och spont av de inre och yttre ytorna och med dymlingar som utformades för att införas i hål borrade av tillverka-ren genom elementets inre yta och genom syll och överliggare.

Såväl fönster som dörrar kon-struerades för att installeras med liknande dymling-anslutningar.

Profilerade kartongremsor av wellpapp limmades i luftrummet mellan lådkasetterna, vilka kom-primerades för att skapa lufttäthet mellan spontfogarna hos de inre och yttre träytorna. Systemet gav både precision och enkelhet för att hantera toleransproblem och ackumulerade fel som var ett cen-tralt problem för systembyggda stommar.

Det här var verkligen en kraft-mätning, att använda trä på ett smart och nyanserat sätt för att skapa något nytt med avancerad teknik. Huset var mycket måttex-akt eftersom det förlitade sig på toleranser och trädymlingar för att hålla ihop husets konstruktion.

För att tillverka dessa konstruk-tionsenheter matades träråvaran in från ett sågverk och en kammar-tork kontinuerligt in i en lami-neringsprocess och sedan till en kontinuerlig lådsektionslinje där plattor av hård board inlimmades i träsidorna för att bilda en ändlös lådsektion. Den färdiga lådsektio-nen förflyttades i en helautomatisk

värmeisolering i ytterväggar och klimatskiljande bjälklag.

Efter att ha frästs med toleranser under 1 mm, hängdes elementen upp och matades vidare till en automatisk målningsstation.

För det otränade ögat är det omöjligt att upptäcka att det som Bergvall och Dahlberg hade kon-struerat var en radikal förändring i förhållande till det som någonsin gjorts för ett industriellt produce-rat hus.

Det som producerades av AB Elementhus såg, vid en första anblick, nästan ut som ”vilket hus som helst”, till skillnad från många andra hus som hyllades av ”modernistiska” arkitekter. Elementhus presenterades som ett traditionellt svenskt småhus.

Samtidigt som Bergvall och Dahlberg vidareutvecklat indu-striell tillverkning av hus, på ett sätt som uppfyllde många viktiga krav, gjorde husen inte någon arkitektonisk uppståndelse, utan husets traditionella form lämnades utan att nämna något om dess ar-kitektur. Denna anmärkningsvärda tekniska prestation väckte inte

ideologin om att modernismen ”krävde en ny form”. Om man är upptagen med att sälja visioner till ”en ny arkitektur” som mo-dernistiska arkitekter säkert var, eller om det verkliga intresset var byggnaders form, i stället för frågor om hur husen är tillver-kade, var Elementhus verkligen inte någon märkvärdighet. Det är dock inte rätt att medge att Ele-

menthus inte påverkades av dessa påståenden som total nonsens. Det mest framgångsrika modernistis-ka försöket hos en hustillverkare medförde inte bara fjärrstyrning av en ny utformning. Trots att det här huset byggdes helt med hjälp av moderna maskiner, var den rationella användningen av indu-striellt anpassade material, den höga hastigheten och precisionen i produktionen, ingen ”modern” syn på i det färdiga huset.

Bergvall och Dahlberg själva visste det här och beskrev deras system i en företagspublikation: ”De hus som levereras från hus-fabriken i Mockfjärd liknar den traditionella typen, förutom att det är betydande skillnader i utform-ningen av detaljer.

Det finns emellertid inget som hin-drar att använda komponenter till hus med mindre traditionell stil.

Taket kan till exempel utföras plant istället för sluttande, vilket möjliggör större frihet i utform-ning och gestaltning.

Så här långt har detta byggsys-tem inte färdigutvecklats arkitek-toniskt och det planeras nu att

utveckla idén i samarbete med oberoende arkitekter”.

Som ett exempel på detta för-väntade ”arkitektoniska engage-mang” som avsåg att ge huset ett modernare utseende med bland annat en plan takform, visades på Helsingborgs utställning H55 ett bo-koncept kallat ”Bo med bil”, utvecklat av AOS Arkitektkontor (Ahlgren, Olsson, Silow) som skyltade med en Volvo PV444, parkerad under en anslutande carport.

Kampanjen handlade om bilens centrala plats i familjelivet. Men om det fanns något spännande intresse för den byggteknik som hade utvecklats av Elementhus

i Mockfjärd, framgår inte, trots att Elementhus stod som tillver-kare av det utställda huset. Det är så gott som uteslutet att finna omnämnanden från denna spe-cifika utställning i den svenska nutidshistorien. Historien om utställningen H55 nämner alltid de arkitektoniska verken av den hyllade formgivaren Le Corbusier och det förpackade aluminium-huset, som designades av Pierre Vivien och Jean Prouvé och som presenterades i den franska pavil-jongen på H55.

Även Prouvés ambition, i likhet med arkitekten Walter Gropius, var att bidra till massproducera-de bostäder, var allmänt känt i byggkretsar. Trots att detta inträf-fade under exakt samma tidspe-riod som Bergvall och Dahlbergs arbete, och som åtminstone vid H55 var utställt sida vid sida, tycktes utomstående observatörer inte uppmärksamma svenskarnas arbete. Prouvés strävan, som var baserat på ett sönderdelat och veckat skivmaterial, producerades aldrig förutom några prototyper.

Oavsett detta har dessa franska arkitekter lockat till sig en slags ”kultkonstobjektsstatus”. Bergvall och Dahlbergs genuina kompetens i industriell husproduktion notera-

Misstag i USA men framgång i Sverige

Förutom kontrasten mellan Berg-vall/Dalhberg och Prouvé som kunde noteras vid H55, fanns det ett påfallande snarlikt företag i USA bildat av två tyska emigran-ter, Walter Gropius och Konrad Wachsmann, som föreslog ett sys-tem för industriell tillverkning av trähus som kallades ”The General Panel Corporation”, som är värt ett omnämnande. Man redogjorde samtidigt för hur trähus skulle kunna byggas genom att använ-da förtillverkning, långtgående standardisering och dimensions-kontroll baserad på ett modulärt system för komponenter samt hur en byggprocess skulle vara obero-ende av byggnadstradition, bygg-, tull- eller fackföreningsregler.

Trots detta, som har sitt ur-sprung i ”modernistiskt” arkitek-toniskt tänkande om hur man kan utveckla husproduktion, plågades Gropius och Wachsmanns ”Ge-neral Panel Corporation” med pro-blem som resulterade i att syste-met omedelbart övergavs, medan Bergvall och Dahlbergs Element-hus gjorde vad det lovade – sänkte kostnaden för husproduktion och tillverkade kompletta hus levere-rade av en enda husfabrik, vilket lyckades skapa bra levnadsförhål-landen för arbetsklass och medel-klass. Dessutom hade deras arbete stor betydelse för den fortsatta utvecklingen av det högkvalitativa bostadsbyggandet i Sverige.

Bergvall var fram till sin pen-sion år 1977, en okänd hjälte i byggsektorn, trots sitt fortsatta engagemang med kärnfrågor inom nytänkande. Mellan åren 1960 och 1973 var han ordförande i Inter-national Modular Group (IMG), som var ansvarig för Kommitté W24 i International Council for Building Research Studies and Documentation (CIB) och han var huvudansvarig för Tekniska kom-mittén TC 59 Byggnadskonstruk-

kunna åstadkomma ett hemtrevligt och acceptabelt hus för vanligt folk. Walter Gropius och Konrad Wachsmanns misslyckade försök att skapa ett fabrikstillverkat hus kallades rätt och slätt ”drömmen om det fabrikstillverkade huset” av Gilbert Herbert, som ansåg att deras misslyckande var en allvar-lig chock för hela rörelsen inom den industriella bostadsproduktio-nen i USA.

Framgången för Bergvall och Dahlberg har mycket mer att lära arkitekter om vikten av att engagera sig och samverka med industrin.

Problemen som medförde konkurs, nästan utan undantag, för alla ”modernistiska” arkitek-ter som någonsin försökt att lösa problem med fabrikstillverkning, fokuserades mot dessa arkitekter, dels genom deras temperament och dels genom deras vilja till samarbete. Ironiskt nog är det troligen samma karaktärsdrag som hindrat andra arkitekter från att uppskatta dem.

Det är väldigt lätt att hitta Elementhus, vars hus existerar än idag och som bidragit till den tek-niska utvecklingen inom byggsek-torn samt att Elementhus-systemet fungerat som avsett i mer än tjugo år, är ännu mer anmärkningsvärt.

Bergvall och Dahlbergs berät-telse förtjänar därför att betrak-tas som ett viktigt undantag till den modell som Colin Davies presenterade i sin bok ”Prefabri-cated Home” och att åtminstone Elementhus var ett projekt där

”drömmen om det fabrikstillver-kade huset” realiserades.

Elementhus på Skansen

Varför skulle någon bry sig om ett trähus med likgiltigt utseende och varför skulle ett sådant hus förtjä-na en plats på Skansen, Sveriges viktigaste besöksplats för kultur- och byggnadshistoria?

som matas ut från fabriker, i likhet med bilar och apparater – detta var och är en av världens största ambitioner, långt från den sista.

Men hisorien om bostadsbyg-gandet i Sverige borde tillhöra denna timeline. Vi har mycket att lära av dess historia och att bevara och att förklara den för komman-de generationer.

För att vara en kultur med små röda stugor med vita knutar ...... Den vilseledande enkelheten med Elementhus maskerar dess radi-kala ambition. Det är kanske det svenskaste huset som någonsin har åstadkommits.

Några fakta om Elementhus

• AB Elementhus bildades 1949 av AB Bostadsforskning och nagra stora svenska industriföretag.

• Walter Wredenfors var företagets förste verkställande direktör.

• År 1969 tillbyggdes fabriks-byggnaden mot järnvägen.

• I början av 1970-talet hade fabriken 1300 anställda. Samhället Mockfjärd hade vid samma tidpunkt cirka 2400 invånare.

• Under perioden 1952 - 1972 tillverkades och levererades ca 18000 hus.

• Husen transporterades på järn-väg. Montaget tog ca tolv dagar med fyra montörer.

• Bolaget försattes i konkurs i mitten av 1980-talet.

• Efter rekonstruktion av bolaget fortsatte hustillverkningen fram till år 1992.

• Företaget ingick i Cementakon-cernen och hade 850 anställda med Carl-Axel Rönnbo som VD.

• År 1989 bytte de nya ägarna namn på företaget till Boro Mock-fjärd AB.

• Kommunen köpte senare fa-briksområdet för 4 miljoner SEK. Fabriksbyggnaderna har sedan långsamt fått förfalla.

• Ett av de allra första elementhu-sen, som visades på utställningen H55 i Helsingborg, lär finnas i den stora kontorsbyggnaden, som på senare tid fått allvarliga mögel-skador.

Erik Dahlberg – arkitekt

Erik Dahlberg gick 1932 ut från KTH, där han varit A-sektionens elevordförande. Efter praktik på arkitektkontor drev han arkitekt-verksamhet tillsammans med Ric-hard Gavel, 1934-38 var han chef för Svensk Byggtjänst, 1938-42 chef för Centrala sjukhusarkivet, 1942-44 tillsammans med Lennart Bergvall chef för Byggstandardi-seringen, BST, 1944 till pensione-ringen chef för AB Bostadsforsk-ning, likaledes tillsammans med Lennart Bergvall.

I alla dessa verksamheter präg-lades hans arbete av en ovanlig kreativitet och idérikedom och av att han mer än de flesta trängde in i de uppgifter som skulle lösas.

Som chef för Svensk Byggtjänst skapade han ett av innovationer präglat mönsterkök som vidareut-vecklades i samarbete med HSB och som sedan i många år blev en svensk normaltyp.

1936 kom Dahlberg och Lennart Bergvall överens om att försöka ägna resten av vårt yrkesliv åt att främja byggandets industria-lisering, vilket klart präglat hans fortsatta verk. Efter att 1939-42 ha ägnat sina krafter åt att starta och bygga upp Centrala sjuk-husarkivet till ett instrument för rationellare sjukhusbyggande blev han pådrivande vid tillkomsten av Byggstandardiseringen, som han tillsammans med Lennart Bergvall byggde upp och ledde till 1944.

Det kanske viktigaste resultatet härav blev ”Byggstandardisering-ens modulutredning”, som snabbt blev en internationell klassiker och verksamt bidrog till Sveriges

ledande roll på detta område. 1944 lämnade han BST för att tillsam-mans med Lennart Bergvall leda det nybildade AB Bostadsforsk-ning med uppgift att finna vägar att minska bostadskostnaderna genom rationalisering i stället för genom subventioner.

Efter ett mångårigt utvecklings-arbete ledde detta fram till ”Ele-menthussystemet” för ett verkligt industriellt småhusbyggande. Detta radikala och djärva industri-experiment karaktäriserades av en rad innovationer, som sedan blivit självklarheter.

Erik Dahlbergs idérikedom och grundlighet ledde fram till ett stort antal olika förtroendeuppdrag. Så-lunda blev han bl a en högt upp-skattad medlem av Slöjdförening-ens bostadsutredning, föregångare till Hemmens Forskningsinstitut, medlem i avdelningsrådet för ar-kitektur vid KTH och medlem av Byggforskningsinstitutets styrelse. Han fungerade också som sakkun-nig vid tillsättning av flera profes-surer vid KTH och LTH.

Mot denna bakgrund var det na-turligt att han kallades till medlem av Ingenjörsvetenskapsakademien och 1953 blev han en av de första mottagarna av Stockholms Bygg-nadsförenings jubileumspris för teknisk utveckling.

Avsnittet om Erik Dahlberg är baserat på en nekrolog skriven av Lennart Bergvall i samband med Erik Dahlbergs bortgång den 16 september 1995.

Lennart Bergvall – arkitekt

Lennart Bergvall, utexaminerades från Kungliga Tekniska högskolan 1934. Han var anställd vid Bygg-nadsstyrelsen 1934–1936, hos Al-bin Stark 1936, hos Gunnar Asp-lund 1937–1938 och hos Gustaf Clason (Thulehuset) 1938–1939. Han var chef för Svensk Bygg-

tjänst i Stockholm 1939–1942, chef tillsammans med arkitekt Erik Dahlberg för Byggstandardi-seringen 1942–1943, för AB Bo-stadsforskning från 1944. Han var sakkunnig i byggnadslånebyrån 1942, ordförande i Stockholms Byggnadsförening 1944–1946

(sekreterare 1941–1944) och vice ordförande för Byggstandardise-ringen. Bland hans arbeten märks Elementhussystemet (tillsammans med Erik Dahlberg). Han skrev Modulutredningen (tillsammans med Erik Dahlberg, 1946).

Lennart Bergvall avled 6 januari 1999.

Scott Hedges

Scott Hedges är föreståndare för Bygghouse, ett teknikföretag med fokus på skandinaviskt byggande och produktionsteknik. Verksam-heten är inriktad på affärsrådgiv-ning och service till hustillverkare i USA.

Bygghouse arrangerar regel-bundet studieresor till bland annat Sverige för att få amerikanska byggare att ta del av svenska byggmetoder och senaste kon-struktionsteknik.

Scott Hedges är mycket intres-serad av svenskt bostadsbyggande förr och nu. Han brinner för att ge Elementhus större uppmärksam-het. Han har samlat in fakta och författat texten i den här artikeln.